En expedition på cykel, Sverige till Sydafrika 2007-2009

Den sjunde juni 2007 påbörjade jag en soloexpedition på cykel från Gagnef i landskapet Dalarna. Om allt går planenligt ska jag med tiden nå udden i Kap Agulhas i Sydafrika. Som förövrigt är den sydligaste slutstationen i Afrika och ett litet snäpp längre sydöst än Kapstaden. Trampandet ska ta mig från en kontinent till en annan igenom 24 länder sida vid sida om hav med iögonfallande omgivningar, människor, främmande kulturer, natur och intryck. Den sammanlagda distansen är uppskattad till drygt 20 000 kilometer.

Jag minns i synnerhet den första dagen cykelhjulen började rotera. Omgivningen pryddes av ett färgstarkt landskap där sommaren hade tagit vid efter vårens avhopp. Tussilagon hade för en tid sen lämnat plats för att prydas av annan blomst intill vägkanten. Stundom tog jag ett skönt uppfriskande dopp ifrån cyklingen i någon av de många insjöarna som saluterade mig i sommarvärmen. För det mesta reste jag upp tältet vid en sjö så att närheten till ett uppfriskande morgonbad inte låg långt bort. Vaknade som regel med soluppgångens gyllene glans, redo att utforska en ny dag. Funderade gång på gång i mitt begeistrade sinne vad framtiden kunde tänkas ge. Riksväg 70 ledde mig in på nya vägar. Dalarnas kuperade skogslandskap ersattes så småningom av flacka sommarängar rika av färgskiftningar och kontraster.

Sommaren befann sig i sin fullständiga praktfullhet.

Kilometrarna övergick till att bli mil. Landskapet blev plattare ju längre söderut däcken rullade. Tills en dag då det började gå uppför igen. Nu tog franska alperna mig med häpnad. Utsikten var slående på höjden och det gavs mycket tid att njuta av dennes storhet. Det var en utan tvivel en mäktig upplevelse att under två dagar cykla uppför ett högt berg för att sedan på en timme susa rakt nedför.

Ungefär vid denna tidpunkt läste jag fel på kartan och hamnade i Schweiz. Från euro till franc, från ett eluttag till ett annat. Inte så illa skjutet. När man tittar på ett vykort från alperna så är det Schweiz stereotypt. Purpurblåskimrade sjöar med reflektioner i vattenytan av snöbelagda alper.

På ängarna hör man ljudet av bjällrorna från korna som är ute på grönbete. Det är enastående vackert hur man än vrider och vänder på huvudet. Och Schweiz renhet är ingenting annat än beundransvärt. Jag såg inte skymten av skräp varthän jag kom. Människorna har bra koll på det här med papperskorgar. Kan det vara en bidragande orsak att för istället använda plastkassar håller sig befolkningen till korgar för inköp av dagligvaror? Någonting smart också är att människorna även återanvänder gamla matkartonger för att transportera hem sin mat till köket. Recycling som det heter på tyska. Schweiz är fyllt över bredden av väl underhållna cykelvägar jämte helt makalöst sceneri. Efter många fina dagar i Schweiz rullade jag över gränsen till Frankrike igen. Äntligen fungerade passade mina elektroniska grunkor i eluttagen igen.

Berättade jag om när jag blev jagad av två lösa bestialiska rottweilers? Jag hade stannat och var väldigt angelägen om att ha en vilostund i en skogsdunge. Platsen utvaldes omsorgsfullt så jag kunde få vara ifred avsides en större väg utanför Grenoble i Franska alperna. Plötsligt hörde jag ett dovt morrande som jag helst av allt inte ville se/höra röken av just då. Förvånar mig inte om de var infekterade med rabies, dreglet rann från mungiporna när de ytterst vita skarpfilade tänderna blottades. Nu var det kokta fläsket stekt. Vände mig väldigt sakta, i slowmotion med cykelstyret vänt mot huvudvägen men bibehöll ögonkontakt med dessa mot mig fyra intensivt lysande ögon.

Nu hade jag två möjligheter, antingen bli hundmat eller chansa allt på ett kort samt lita på turen och ta full fart ut mot huvudvägen. Vägen lutade lyckligtvis nedför. Sistnämnda lät mer lockade och bokstavligen tog jag den utvägen. Enda dilemmat var att ifall det kom bilar i motsatt färdriktning skulle jag frontalkrocka och bli en dekoration på någon stackares kofångare. Jag trampade så hårt att pedalerna höll på och vika sig. Musklerna spändes per automatik till en grad då gummisnoddar vanligtvis går av och snärtar till med en ordentlig smärta. Adrenalinet rusade. Jag fick upp hastigheten. Och aggressiv vovve nummer ett var någon decimeter från att ta en tugga från mitt högra lår. Men jag hann, om än med ett ögonblicks marginal. Vägen var bilfri och jag var i säkerhet.

Vid nästa vildmarksbutik köpte jag pepparspray. Detta ickedödliga men högst avskräckande beväpning skulle visa sig vara ett utmärkt försvar gentemot aggressiva bestar som blottade sylvassa Draculatänder. Prövade den på mig själv av misstag. Tårar rann.

Resan fortsatte.

En dag jag minns speciellt väl är när jag nådde Medelhavet i sjödeltat och nationalparken Camargue i södra Frankrike. Denna nationalpark var som hämtad som ur en sagovärld. Området skilde sig markant från andra regioner tidigare under resan. Omgivningen var så annorlunda. Färgerna, ljuset och t.o.m. luften. Fyllt av arom och friskhet. De vita Camarguehästarna sprang fritt på ängarna det gjorde dessutom Camarguetjurarna. Letar man efter den rosa flamingon så har man kommit rätt.

Tusen och åter tusental flockades runt vattenkällor. Tidigare har jag enbart betraktat denna fågel på zoologiska institutioner. Inte likt att se den i friheten här där den hör hemma. Är man intresserad av pippifåglar bör man definitivt göra ett besök till det ornitologiska centret.

Jag minns gränsövergången till Spanien från Frankrike. Någonting som jag blev lite barnsligt förtjust i var att först gå till Frankrikes landsgräns och sen till Spaniens och sen motsatt igen. På så sätt kunde jag resa utomlands många gånger på en dag. Så höll jag på ett bra tag. Några spanjorer skrattade åt mig. Sedan följde en busslast engelska ungdomar mitt exempel. Spanjorerna slutade skratta, nu skrattade vi istället och snart skrattade vi allihop. Cyklade till Cholera som jag också är vaccinerad mot.

Här träffade jag ett rart svenskt par från Kalmar som var ute och utforskade Europa i sin rymliga Volkswagen. Vi fyllde nästföljande två månader med intressanta äventyr. De bjöd på havregrynsgröt varje morgon. Befann mig i paradiset. Nu fick jag lite fart på cyklingen. De tog sig mellan 10 och 20 mil i sin kärra varje dag. Kim och Fridas sällskap var värt att kämpa för. Så jag cyklade ikapp. Vi sällskapade från franskspanska gränsen till Tarifa, ändpunkt Europa. Gränsstad till norra Afrika. Oförglömliga oförstörbara minnen. Ett stort tack till Kim, Frida och era vänner i Malága som gjorde allt för att mildra det bakslag vi hade oturen att råka ut för när vi blev bestulna i samma ort.

Denna text är bara ett litet smaskprov från resan hittills och ska fyllas på allt eftersom. När tid, energi och inspiration ges till förfogande. Tålamod lovar jag är en god egenskap.

Då ska ni däribland få läsa om vad som hände när jag mötte Maratonmannen, Yxmannen och tysken Dr Thomas. Om de trädklättrande getterna, om känslan att rida i galopp på en öde spegelblank strand mot solnedgångens horisont. Vad en tajine är för något. Och några saker till.

För nyfikna ögon har jag ett krypin på nätet där jag ständigt fyller på med nytt material såsom text, bilder, video och lite annat smått och gott. Slå in följande tecken på tangentbordet framför dig i adressfältet på din webbläsare: http://www.narfstrom.se (Det går även bra för den late att klicka direkt på länken men då försvinner du ifrån denna sida eftersom den HTML-standard denna sida är baserad på inte tillåter HTML-taggen/kommandot som öppnar länken i ett nytt fönster, kanske det går att lösa med ett gammalt hederligt Javascript, slog mig precis, tål att tänkas på.)

 

Avslutningsvis vill jag tacka för Du tog dig tid att läsa ända ner hit. Hattavtagning, bugning och på återseende. Kanske vi en dag möts ute på vägarna?

 

Rullande cykelhälsningar från

 

Andreas på två hjul